I tisdags var det exakt ett år sedan jag stod tillsammans med min klass innanför glasdörrarna. Med varsin röd ros och våra betyg i handen, redo att springa ut och börja våra liv på riktigt. Där och då hade jag ingen aning om vad jag ville göra. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra. Ett år har gått och jag sitter nu här i min egna lägenhet. Tillsammans med Joel. Det hade jag bara kunna drömma om tidigare, men nu är det verklighet. Fortfarande ofattbart. Det är helt galet hur mycket som kan hända på ett år. Men det är fortfarande så mycket jag vill göra. Jag är rädd och nyfiken på samma gång. Jag har så många förväntningar och förhoppningar på hur saker och ting ska bli. Alla säger att vi har de bästa åren framför oss och att vi ska ta vara på dem och göra något vettigt. Något som man inte kommer kunna göra senare i livet. Men vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Jobba kommer jag göra resten av livet, plugga vet jag inte om jag är redo för riktigt än. Vad ska jag läsa i så fall? Jag har ingen aning! Men de senaste dagarna när jag sett alla glada studenter blir jag lite sugen på att börja plugga igen. Det är inte själva läsandet jag saknar... Utan allt runt omkring! Men vi får se, jag har inte sökt något än. Just nu står jobb och mera jobb på schemat. Så att jag kan resa i sommar och till vintern. För resa är något jag är helt säker på att jag vill göra. Vart det blir får vi se. Men det är väl precis så här livet är och ska va? Hur kul hade det varit om man vetat precis hur allt ska bli?